annavbergquist.blogg.se

Det här är nog förmodligen en av de jobbigaste texterna jag och Victor har skrivit, men vi har bestämt oss för att inte behålla Amara.

Det finns mycket som ligger bakom det, men det som väger mest är att Mango (Vår 7 åriga och njursjuka katt) och Amara hamnade i en situation som jag och Victor inte kände oss varken bekväm med eller var beredda på att utforska ifall det skulle kunnat funka i framtiden.

Mango hade varit instäng i sovrummet med hjälp av en grind sen i söndags 18 augusti (när Amara kom till oss) så att både Amara och hon kunde se varandra och nosa på varandra genom grinden för att lära känna varandra bättre, vilket till en början funkade bra. 

Mango blev dock mer nervös och låg på nålar mer än hon någonsin varit innan, och Amara låg utanför grinden i stort sett hela tiden för att få chansen att leka med sin nya kompis.

Under de här dagarna, varje gång vi gick ut och rastade Amara, så såg Mango det som en chans att gå ut från sovrummet för att få vandra runt i sin lägenhet, vilket hon tog tillvara på varje gång för att inte vara inspärrad i sovrummet.

Detta resulterade i att Mango ett flertal gånger klämde sig igenom grinden när hon trott att kusten var klar, men i verkliga fallet var bara Amara väldigt tyst och lugn runt hörnet, och det var då dessa situationerna som ligger till grunden för det här beslutet uppstod.

Vid första blicken så ville nog Amara bara leka, och om man vet lite om Huskys så leker dem väldigt bryskt, dem är lite hårdhäntare än andra hundraser när det kommer till lek, vilket gjorde att vår katt (som inte är den som gillar att leka, utan mest håller för sig själv) blev väldigt nervös och defensiv när Amara rusade fram.

Det skedde alltså tre till fyra olika situationer som vi kunde avvärja, genom att gå emellan och separera dem, men torsdagen 22 augusti (fem dagar efter Amara flyttat in) hände det vi hade varit mest nervösa och oroliga över.

Amara högg/nafsade efter Mango och fick tag på henne i bakdelen av kroppen, om det var lek eller om det var något annat kan vi inte säga till 110%, men efter det så kändes det inte rätt att försöka få det att funka med all stress som Mango kände och allt som Amara säkerligen kände av också.

Så det var med bådas bästa i åtanke som vi valde att omplacera Amara så hon fick komma till ett hem där hon kunde få vara utan katt, eller vara med en katt som var hundvan. Vilket vår Mango verkligen inte verkade vara men som vi oerhört hoppades på att hon skulle vara. 

Att skaffa hund är något som båda jag och Victor, sen vi träffades för 11 år sen, har pratat om att göra senare i livet, och nu var det egentligen den perfekta tiden då jag pluggar och Victor jobbar sådana tider så att vi kunde få ihop det här till ett perfekt hem för Amara. Vi hade haft ett hjälpsystem som skulle ha hjälpt oss de gånger då det skulle ha blivit svårt att kunna gå ut med henne, och som kunnat sett efter henne när vi inte skulle kunnat.

Det var därför det gjorde så sjukt ont i oss att ens behöva tänka tanken på att ge upp Amara, för det fanns så sjukt många som var så glada, hjälpsamma och stöttande så det kändes som vi gjorde alla så besvikna för att det blev så här, mest Hundar Utan Hem, som är så otroliga för det arbete med att rädda hundar dem gör och vad dem står för.

Men dem som är mest besvikna är jag och Victor, för det här har varit vår dröm att få ha en hund tillsammans, och Amara har varit den perfekt hunden. Verkligen. På alla sätt och vis.

Men vi var inte redo att utforska vad som skulle kunnat hända, nu när Victor var tvungen att gå tillbaka till jobbet och nu när jag skulle ha seminarier/föreläsningar, som skulle gjort att Amara och Mango skulle vara ensamma hemma. Bara tanken på att Mango kanske skulle smitit ut igen, där Amara skulle väntat på andra sidan grinden, utan att jag eller Victor var hemma för att kunna stoppa det i tid… Vi ville inte ens tänka den tanken.

Vi hade förberett en plan ifall det här skulle hända, men den föll tyvärr i stupet. Tanken var att vi skulle kunnat omplacerat Mango hos en vän, som tyvärr (inte för hen dock) senare kom in på en utbildning som gjorde att det helt enkelt inte skulle funka att hen kunde ta hand om Mango.

Och vi ville inte bara ge bort henne och förlora en familjemedlem för att få behålla Amara. 

Det var inget alternativ för oss längre. Och det skulle aldrig ha varit det heller, insåg vi nu i efterhand.

Mango behöver oss och vi behöver henne.

Så med den största ångest klumpen vi någonsin har haft under de här två veckorna har vi valt att omplacera Amara, då vi varken har sovit eller ätit något nämnvärt för att det här har tärt på oss så otroligt mycket. Vi gick runt och var ständigt nervösa och on edge över vad som skulle kunnat hända.

Så vi såg bara denna utväg...

Vi hoppas att alla kommer kunna förstå detta, för det här är det svåraste beslut vi någonsin har tvingat oss att ta.

Amara flyttade till sin nya familj igår 31 augusti (två veckor efter att hon landat hos oss i Sverige), och vi har enbart fått positiva och bra vibbar av den nya familjen, och vi känner oss otroligt säkra på att hon kommer att få det fantastiska liv hon förtjänar hos sina nya människor! Nu kan Amara växa och utvecklas och bli den bästa vän som vi skulle fått, till en familj som kan ge henne ett minst lika bra hem som vi kunnat ge, om vi inte hade haft Mango.

Och jag och Victor kan äntligen få hem Mango igen och börja återhämta oss från de här två tumultfyllda och oroliga veckorna som varit...

Nu ser vi framåt och går vidare.